Hoppa till huvudinnehåll

26 år av Bergsskoleandan & Vår eldsjäl

26 års historia om Bergsskolan - från en person. Hon som jobbat, lyssnat och hjälpt till under hela den tiden. Bergsskolan vore inte detsamma utan henne. Bergsskoleandan vore inte densamma utan henne. Läs hennes berättelse. Berättelsen om varför hon valt att stanna hos oss i 26 år. 

Jag heter Susanne Jonsson och jobbar på Bergsskolan. Egentligen vet jag inte vad jag har för tjänst då man jobbar med lite allt möjligt men i mitt anställningsbevis står det utbildningsadministratör ;) Jag jobbar främst för studenterna och försöker hjälpa dem med bl.a bostäder, tentor, betyg, intyg. Livet. Under min resa på 26 år har jag ”avverkat” ganska många rektorer, arbetskamrater och MÅNGA studenter! Ca 1400 st har gått ut under den tiden och jag kommer ihåg dem alla! Med alla dessa har man en speciell relation och jag är fruktansvärt tacksam för att jag har det. Det hjälper till idag i det vardagliga arbetet. Man kan alltid ringa nån om man behöver hjälp med nåt. Egentligen borde jag få vara med i Guiness Rekordbok under kategorin ”Flest bonusbarn”!

 

Jag började på Bergsskolan 2/2-92. Jag stod utanför på trappan med mycket skakiga ben… Man hade ju hört vad Filipstadsfolket sagt: ”Inte kan du börja där, det är ett riktigt partyställe”, ”Där går bara rikemansungar” m.m. Stod en stund på trappan och gick sen därifrån… Vände efter 100 meter och gick tillbaka: ”Skärp dig Susanne!!”. jag gick in och såg denna gamla skola, lite slitna väggar, gamla möbler och slitna montrar som stod efter väggarna. När jag kom in på expeditionen mötte två damer mig med öppna armar och det var som om man känt dem hela livet! Dagen efter började jag kl. 08.00 och sen har det bara rullat på. Idag ångrar jag INTE en enda minut att jag vågade mig in. Vilket ställe!

 

Jag har ofta fått höra att jag ALLTID står på studenternas sida och att jag ”daltar” med dem… Ja självklart! De är ju mina ”barn”! Jag daltar lika med mina barn i familjen hemma :o  Om de inte fanns hade jag ju inget jobb! Det är väl därför jag är här? De här individerna har tagit lån för att få ett skitbra jobb. Då ska de också få den bästa servicen fram till det! Om jag tar ett abonnemang hos en telefonabonnent och ingenting fungerar och jag inte får nån service tar jag bort det och går nån annanstans. Så är det även med våra studenter! Det enda de ska göra när de är färdiga hos oss är att de BARA ska kunna tala om hur jävla bra vi är, för det är vi, och då ska ju inte en ”gammal tant” stå i vägen!

 

Att få se när studenterna när de gör sin första skoldag på Bergsskolan; lite blyga, bortkomna och inte har en aning om var salar, lärare eller ens vart affärerna ligger, kommer in efter ca en månad och fikar med en på eftermiddagarna. Eller som nu i OS-tider: ”Vi går in och kollar på OS med Susanne”. De har med sig fika och slår sig ner. Vi gör över med en halvtimme, sen är de på lektion igen. Så här ser mina dagar ut, för det mesta, och jag ÄLSKAR DET!! Jag skulle kunna vara mor till dem allihop, men ändå får man vara med som en av dem. Det är det som är det sköna med vår lilla skola - INGEN blir bortglömd! Det spelar ingen roll vilken hudfärg du har, handikapp eller diagnos, blyg eller bara lite annorlunda… Hos oss kan man inte bli en ensamvarg! Finns inget bättre att se, efter 3-4 år, än hur en person har mognat eller bara kommit ur sitt blyga jag. De utvecklas något enormt mina bonusbarn. Just för att de har fått vara med i gemenskapen av Bergsskole-andan från början. Detta har nog inte många andra skolor! Låter som en dålig klyscha…

 

Och alla småminnen som finns från mammor/farmor/mormor som ringer och frågar när maten serveras på kvällarna, när ska de lämna in tvätten för att få det tvättat. När man då talar om att det inte är ett internat de går på kan de bli helt bestörta, ”Då är det INTE konstigt att mitt barnbarn blivit så magert”!

 

Tänk när det också ibland dyker in en gammal student som kommer in och bara tar en fika för att de är på genomresa, men bara MÅSTE komma in för en fika och en kram. Det är ju helt underbart! Det är då man kommer ihåg hur mycket kul man haft. Hur många fina människor man lärt känna. Kommentaren kommer alltid: ”Kommer du ihåg den gången…” Och ja, det gör jag! Man tycker ju själv inte att man är så fruktansvärt gammal när man är 45 år, men nu börjar de ”gamla” studenternas barn komma till skolan. ”Hmm, ja. Jag känner din pappa/mamma” Haha! Att jag varit kvar så länge som jag varit beror ju först och främst på att man får jobba med så unga människor. Den ena dagen är ju aldrig den andra lik och de gör en ”ung” igen.

Jag är nog inte heller så lätt att ha att göra med… Jag har ett hemskt humör om jag blir arg och man blir säkert kallad för det ena och det andra! Men oftast ser jag mig själv som glad, social, lättsam och lite fräck. Det är mitt sätt och jag har inga problem att skoja med vem som helst - jag bara älskar att ställa på människor! Lite kul måste man ju ha även om  älskar mitt jobb. Vi är en familj. Vi stöttar varandra.

 

Självklart har jag blivit trött på mitt jobb. Det har väl alla nån gång… Och jag har sökt några andra jobb, MEN, när man sitter där på en intervju och tänker efter så skulle det inte funka. Vem ska ta hand om mina studenter? ”Nej, skärpning. Det är ju jag!”. Ingen annan kommer ta hand om dem som jag. Jag saknar dem direkt och går tillbaka till jobbet :D Även att de ringer, kvällar som helger (t.om julafton). Även om de ibland springer som galningar på kontoret. Som arbetskamrater som gnäller på och om varandra. Jag som har lärt mig att vara som en gås. Jag skulle inte vilja missa detta för allt i världen! Min andra familj… Som jag älskar som livet självt, mitt andra hem. Alla personer som jag fått lära känna, som kommer förbi hemma och fikar på sommaren tillsammans med mig och min ”riktiga” familj. Jag bara älskar det!

 

Idag sitter jag och tittar ut genom kontorsfönstret, -12C och solsken och man vet att en ny kull snart försvinner, en hemsk dag för mig, men för dem är många års slit över och de har fått fantastiska jobb och en enormt ljus framtid. Man ser dem för sista gången på Bergsskolans trappa, uppklädda och fina… I kyrkan får de sina diplom och den berömda Bergsskole-ringen… INGENTING går upp emot att se deras glada ansikten en dag som den. 

 

Till hösten börjar en ny kull som ska tas om hand, och är Du en som funderar på vart Du ska studera finns det bara ett val: BERGSSKOLAN! Välkommen till vår lilla familj!

 

Och alla ni som gått ut: TACK för att ni stöttat så fantastiskt mycket under alla år! Ni har varit underbara som visat vad Bergsskolan står för! Nu kör vi racet och visar vad vi går för! 

 

Bergsskolan för alltid i hjärtat!!

 

Susanne Jonsson

 

Share/Save Dela